Livet är pest. Det verkligen suger!!! Vad jag än gör eller t o m var jag än är så blir det bara fel. Det där vackra och underbara är så nära, men samtidigt så långt borta. Så frestande så jag nästan kan ta på det, men samtidigt ouppnåeligt. Ögon som letar möjligheter samtidigt som dofterna retar och eggar. Varför ska allt vara så svårt när det enkla är det absolut bästa??
Ja, så här ser livet ut just nu här hemma, i alla fall om man frågar Viper. Min fina lilla röding har kärleksbekymmer och är kär som en klockarkatt. Kärleken är naturligtvis besvarad och de unga tu står på var sin sida grindarna och suktar Ingen av dom tycker grindarna tjänar något syfte när det enda rätta är att öppna dom och låta kärleken flöda.
Ja, i en perfekt värld så hade ju det varit det bästa, men här ska inte bli några Viper-bebisar, så grindarna är kvar, kärleken får studeras på avstånd och det är tyvärr bara att gilla läget...
Life is a bitch so just suck it in ...
Med två löptikar i huset, en gammal grinig kastrat och en unghane så är det massa hormoner som kommer i dallring.. Det är ett evigt suckande, pipande och minsta lilla gny från någon av hundarna så väcks förväntan igen för att slockna ganska långsamt när de inser att grindarna ska förbli stängda och rastning får bli i olika omgångar ...
Nåväl, även om det är lite mindre roligt just nu att ha hund så är det skönt att tikarna bestämt sig för att löpa samtidigt. Det innebär ju att vi inte har nåt mer löp förrän till hösten, och det kan i alla fall jag leva med..
Inka fick fina vitsord av veterinären och en ok-stämpel i rumpan vid kontrollen igår... En trevlig tik i mycket god kondition tyckte veterinären. Så nu närmar sig parning mellan Inka och Stanley och sen är det bara att hoppas att det blir ett gäng fina röda och svart röda bebisar
Jag har alltid hållit på med musik, både sjungit och spelat gitarr. Ett tag skrev jag en del eget material och var t o m på väg att bli signad av ett bolag i England. Jo, det är sant och jag var faktiskt rätt duktig och musiken hjälpte mej igenom en hel del svåra tider.. Att vara deprimerad blev en källa till inspiration och massa massa känslor som for omkring gav skrivandet och musicerandet som en del av min terapi även om jag inte insåg det då.
Men det första instrumentet jag lärde mej på riktigt var inte gitarr utan jag började spela dragspel nån gång i femman. Det var vid den tiden inte det mest häftiga instrument utan när alla andra i klassen fick spela piano så satt jag en kväll i veckan och lärde mig spela gammeldans. Ja, ni fattar själva va??!! Hur coolt var det??!!
Men skam den som ger sej, jag kommer från en musikalisk familj och mamma och styvfar var duktiga dansare så det var bara att spela på.
Med åren lärde jag mej de klassiska dragspelsmelodierna så som kväsarvalsen, wiggen, huggkubben mm och vid flertalet tillfällen så fick jag hänga med min dragspelslärare på en del privata fester och spelningar. Jag fick en del utmärkelser som flitigast elev vid ett par avslutningar och när jag jobbade på ett äldreboende så var jag och dragspelet ett uppskattat inslag med jämna mellanrum.
Jag la av för många år sen men har hela tiden haft en liten tyst längtan efter att kunna försvinna in i mig själv någon stund då och då i en svepande vals eller snabb snoa... Men inget dragspel betyder inget spelande så det har stannat vid en önskan..
Det roligaste minnet jag har från spelandet var 10 - 15 år efter att jag slutat. Det var en midsommarafton och jag hade precis träffat en ny kärlek och vi skulle fira helgen med hans föräldrar och syskon med familjer på en trevlig camping. Mina nya vänner - som var en stor familj - visste att jag spelade gitarr men inget mer.
Kvällen var supertrevlig och borta vid en liten dansbana spelade en trio gammaldans. Vi gick bort dit för att lyssna lite, men nån dans var svårt att få till då familjen var ointresserad av musiken, men det var roligt ändå. En hel del folk var på dansgolvet och och jag fick en snilleblixt!!
Jag vände mig till mina nya vänner och frågade vad jag skulle få om jag gick upp till bandet och bad att få spela dragspel... Det tysta minspelet mellan familjemedlemmarna talade sitt tydliga språk: De var övertygande om att jag helt tappat förståndet, hade extremt dåligt ölsinne och skulle skämma ut dom alla rakt av... Mina nya vänner började sakta gå bort från dansbanan, de ville inte se eländet och min nyfunna kärlek bad mej att inte ställa till med nåt... Vi kanske kunde gå tillbaka till stugan och vila lite??
Ja jisses!!! Ointresserad av deras synpunkter gick jag bort till orkestern och berättade att mina nya vänner inte trodde jag kunde spela så jag kanske kunde få bevisa motsatsen?? Gubbarna hade humor så på ett par sekunder satt jag på stolen med ett stort svart dragspel i knät. Och när jag nu satt där -inte alls så kaxig som jag verkade - tyckte jag det var bara att köra på. Med full kraft drog jag igång med wiggen så resten av bandmedlemmarna kunde hänga på bara efter ett par takter. Det tog några takter till så började folk gå upp på dansbanan och mina nya vänner - som var på väg bort till sina stugor och husvagnar - vände sej om och fullständigt tappade hakorna.
Jäklar vilken fullträff det blev!! Jag hade så roligt, det gick så bra och jag gav mina nya vänner en midsommar de aldrig skulle glömma. Och ja, jag klarade av att spela hela låten två gånger som sej bör och fast mina knän skakade när jag gick bort till de andra igen så hade jag haft så förbaskat roligt ..
Det är som sagt många år sen nu och jag tror jag hållit i ett spel nån gång sen dess. Men så strax innan jul sa Jörgen att han ville ge mej ett spel i julklapp och ett par dagar senare hämtade vi hem ett vackert rött spel av italienskt märke.
Och så roligt det är att spela igen. Många låtar är borta ur minnet och en del jag spelar vet jag inte riktigt vad de heter. Men roligt är det och för varje gång jag sätter mig med spelet så kommer fler och fler av låtarna fram från längst bak i hjärnan .. Med lite träning så tror jag det kan bli bra även om jag aldrig mer kommer upp på den nivå jag var som ung.
Om jag får tag på rätt noter och tränar duktigt så hoppas jag att jag kan packa in mej, spelet och nån av hundarna och besöka en del av alla äldreboenden som finns i kommunen. Tänk att få sprida lite glädje hos de som firat lördagskvällarna till dragspelsmusik i unga år och som troligtvis har underbara minnen till arholmavalsen, huggkubben och spiskroksvalsen. Så jag antar att det bara är att träna på så får vi se om jag har kvar förmågan att spela så det spritter i benan på åhörarna... Jag tänker ge det en ärlig chans i alla fall
Allt gott till er alla. Va rädda om er så hörs vi snart igen.
// G