Jag sitter här fram på kvällskvisten med en behaglig känsla i hela kroppen. Ibland blir det bara bra helt enkelt. Jag har haft en fantastisk dag och 2020 kunde inte börjat bättre.
Det är sista söndagen i månaden och det innebär att Therese Granlund på ”TG-living with horses” kommer för att coacha mig och Phoenix en liten stund. En otroligt efterlängtad stund kan jag tillägga. Om sanningen ska fram så har vi inte varit vare sig flitiga eller idoga jag och min vackre springare, utan vi tog en liten paus från all träning under julhelgerna och löptider. Så Therese var mer än välkommen och vi är laddade för en nystart mot våra delmål.
Vi tog ett pass i början på veckan och Phoenix bjöd mig på allt som vi hittills tränat på plus lite till. Det gick i raketfart med en total avsaknad av finess, timing och noggrannhet. Men vad gör det!!?? Han älskar ju det vi gör och vi har så roligt!! Jag fick ta många pauser för jag skrattade så mycket åt hans tokerier.
Ett av momenten är att backa tillsammans med mig. Vi står i samma riktning med mig placerad ungefär vid skänkelläget. Jag lägger lite vikt bakåt, håller mina händer i axelhöjd och börjar använda min energi till att börja gå baklänges. Han ska ju då förhoppningsvis härma mig och rygga rakt och fokuserat. När vi har en mer regelbunden träning så funkar det superbra och han går riktigt snyggt bakåt med fullt fokus på mig fast huvudet är rakställt. Men har vi inte tränat regelbundet, ja då är det ju så in i vassens roligt så han glömmer att stanna och backar förbi mig i full fart.
Det är så roligt att se hur han verkligen slår knut på sig själv för att visa att han minsann kan!! Glädje belönas ska jag kanske tillägga, allvaret hinner vi med tids nog. Vi två har så roligt ihop och jag är så glad att vi kommit dit hän i vår kommunikation och vår relation att det är helt ok att göra lite som man vill en liten stund varje dag. Det blir så mycket roligare och vi utvecklar vårt språk sins emellan på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Phoenix plockar verkligen fram mitt bättre jag och han lär mej att invänta rätt ögonblick och glädjas åt glädjen att bara finnas här och nu.
Idag är det 14 dagar sen vi kom hem från Nynäshamn och Kennel Katare’s Mystery och Katjas glada gäng. Hundarna sov som klubbade hela nerresan och väl hemma var det bara att ta vid där vi slutade och hålla tikar och hanar på var sitt håll. Inte riktigt lika kul som det låter…
Inka uppför sig ungefär likadant som sist vi var och parade. Ett par dagar efter hemkomsten så börjar hon vagga när hon går, stjäl allt möjligt som ev kan ätas, är lite smågrinig på de andra och tycker att hon ska bli klappad på magen så fort jag sätter mig i soffan… Tokhunden! Jag håller tummarna för en lagom stor kull om sex veckor, men ska jag lyssna på Inka så kommer bebisarna om bara ett par dagar…
Och lilla Jessie hon tycker nog hon oxå är lite dräktig (och för att inga missförstånd ska uppstå: nej, hon är inte parad) och ligger jämte mig i soffan och ser allmänt lite belupen ut. Jo, det blir tydligen lite skendräktighet detta löpet också.
Nu när tikarna är sina gamla vanliga jag börjar ju saker och ting återgå till det normala och alla hundarna fungerar jättebra tillsammans. Det var ju lite olyckligt att både Inka och Jessie skulle in i löp strax efter att Viper flyttade in men sånt händer och det är bara att gilla läget. Men nu börjar jag kunna se vilken hund Viper egentligen är och hur han upplever sitt nya liv. Och jag är så glad att han är här och jag ser verkligen framemot att hitta på lite roliga saker med honom. Vi ska ringträna lite så får vi se om vi hittar någon inoff i närheten frampå. Vi måste ju börja någon stans innan vi beger oss ut på större evenemang.
Vipers pappa Nisse - Camalis Hot As Hell – blev utsedd till bästa avelshund 2019 i England nu i helgen så stort grattis till mina vänner Carola och Katja, Nisse är one of a kind.
Nu tackar jag för mig och önskar er alla en skön fortsättning på söndagen, den lilla stund det är kvar av den.
Vi hörs snart igen
// G
Opmerkingen